ToppAktier.se

Råvarupriser

Den påtagliga avmattningen i Kinas tillverkningsindustri, där HSBC/Markets inköpsindex för Kina visade på sjunkande aktivitet för tionde månaden i rad för augusti, i kombination med att järnmalmspriset rasade genom golvet under sommaren och som lägst var nere under 90 dollar per ton har varit de faktorer som har fått många att börja ompröva de teser om en fortsatt starkt växande efterfrågan och stigande priser som styrt gruvnäringen de senaste sju-åtta åren.

Visst finns det optimister som tror att priser och efterfrågan vänder tillbaka, inte minst med motiveringen att Kina kommer att lansera nya stimulanser i metallslukande infrastrukturprojekt. De pekar också på att andra länder kommer att följa i Kinas snabba urbaniseringsspår.

Det finns emellertid starka argument både för att Kina inte kommer att kunna tillfredsställa en ständigt växande aptit på metaller och i synnerhet mot att det finns någon slags naturlag att även andra länder, läs Indien, Indonesien och Afrika söder om Sahara med flera, ska kunna upprepa Kinas urbaniserings- och investeringsmodell. Men det är inte bara ett skift i efterfrågekurvans lutning som talar för att metallpriserna kommer att pressas.

Lika viktigt är att utbudet kommer att växa kraftigt framöver. En ögonöppnare för detta var en rapport med titeln Här kommer utbudet från Morgan Stanleys australiensiska team från i somras. Deras tes är att gruvnäringen, efter tjugo år av fallande realpriser på metaller hade hållit tillbaka investeringarna så att det fanns mycket begränsad kapacitet tillgänglig för att möta den snabba kinesiska efterfrågeökningen. Med begränsad kapacitet följde mycket kraftiga prisökningar. I takt med att denna efterfrågeökning visade sig vara uthållig så började den gamla dystra tesen om fallande realpriser och en påtaglig dematerialisering, (allt mindre råvaruinnehåll), av ekonomin ersättas av bilden av en tilltagande råvaruknapphet och kraftigt ökat behov av metaller.

Detta har föranlett en mycket kraftig expansion av världens gruvkapacitet. Med en ledtid på 5-10 år för att öppna nya gruvor, (greenfield), och något kortare för öppnande av tidigare stängda gruvor (brownfield), så kommer den verkliga expansionen med en viss fördröjning. Morgan Stanleys rapport fokuserar på koppar och järnmalm. För koppar beräknar de att kapacitetstaket kommer att växa från en rådande årlig kapacitet på runt 13 miljoner ton till 21 miljoner ton 2018. De skriver att för varje enskilt år under de kommande sju åren kommer ökar kapaciteten lika mycket som den samlade ökningen under decenniet fram till 2011.

För järnmalm är den förväntade expansionen ännu kraftigare. Från ett årligt kapacitetstak på 900 miljoner ton 2006 räknar de med att kapaciteten ökar med nästan 200 procent eller 2600 miljoner ton till år 2020. Den faktiska ökningstakten kan naturligtvis bli en annan, då flera projekt kan blåsas av när förutsättningarna har ändrats. Därutöver är det troligt att en väsentlig del av de järnfattiga kinesiska högkostnadsgruvorna läggs ner under de kommande åren. Kineserna svarade i fjol för runt en fjärdedel av den globala järnmalmsproduktionen, men även om så mycket som 60 procent av de kinesiska gruvorna läggs ner så är det ändå bara 200 miljoner årston som försvinner.

Men för de projekt som drivs vidare finns det starka drivkrafter för att bygga ut kapaciteten så mycket som möjligt, då det finns ett starkt samband mellan producerad volym och kostnaden per bruten malm, där det gäller att komma så långt ner på kostnadskurvan som möjligt i synnerhet om priserna kommer att falla.

En som räknar med detta är den Pekingbaserade amerikanske professorn Michael Pettis som stuckit ut hakan och räknar med att metallpriserna kommer att kollapsa till 2015. Han förväntar sig att kopparpriset faller med 50 procent eller mer under de kommande två till tre åren. Han underbygger även detta med att metallintensiteten i den kinesiska ekonomin med nödvändighet kommer att sjunka, oavsett om Kina lyckas hålla nuvarande tillväxttakt, eller som han förutser, kommer att falla kraftigt, samt att det under lång tid har funnits mycket starka drivkrafter att bygga upp stora råvarulager i alla led i den kinesiska ekonomin, vilka nu måste börja betas av. Pettis kan naturligtvis vara fel ute, men den som argumentations- eller investeringsmässigt tagit rygg på honom under de senaste fyra åren har så här långt inte hamnat fel.